Inför sista gota som är om en vecka tänkte jag prata om. Jag är rädd. Det tror jag ni förstår, men jag ger inte upp. Calle och jag hade otur. Rent ut otur, är det något jag kan ändra på? Nej., det hände. Jag tänker i skolan hela tiden på hur det ska gå på gota. Några tankar kommer här:

 

* Kommer han vara rädd?

 

* Kommer det hända igen?

 

* Vågar JAG?

 

* Är vi redo?

 

Jag har ensålänge kommit fram till att jag har anmält mig till lag-klassen. Bara den. Han är inte i form för 2. Jag känner igenom honom på Tisdag då jag ska komma upp i höjderna. Åker jag till tävlingen och är på banan och hoppat 3-4 hinder och det inte känns bra. Sträcker jag upp min hand och tackar för mig. Jag vill försöka, men käns det inte bra tackar jag för mig. Måste känna efter. Går det bra? Eller ska jag göra såhär? Det finns såå mycket Calle måste lära sig. Han är svårriden ibland. Pigg och stark. Det gäller att JAG klarar av att rida honom. Jag får absolut INTE vara rädd, för då är det kört. Jag måste stänga va och tänka. HOPPA.. Jag tänker på min häst hela tiden. Hur det skulle varit om vi red dressyr. Hur det skulle varit om vi inte gått omkull. Skulle allt vara bättre då? Dressyren är viktigt, ja. Men jag tackar nej. Jag gillar aktion. Men, nu far det runt tankar i mitt huvud för jag är rädd. Skulle inte ni vara det? Mitt och Calle självförtroende har sjunkit från 110% till 0%. Det gäller att jag får tillbaka mitt självförtroende till 110% innan jag tävlar. Annars vet man inte vad som kan hända.